Första sidan Profetik Israel Undervisning Aktualiteter Länkar Translations Sök i vårt arkiv: Du är besökare nr sedan 1 augusti 2002		Sveriges judar räds att erkänna sitt judiska ursprung - A Barakat 2004-02-20 Någon antisemitism förekommer inte i Sverige om man får tro svenska media. Verkligheten är tyvärr en annan. Rädslan att bli överfallen ökar bland judar i Sverige idag. Daniel Schechner, en 21-årig juridikstuderande från Stockholm, är mån om att dölja varje tecken på sitt judiska ursprung när han rör sig ute bland folk. Enligt honom lever han ett dubbelliv, vilket innebär att han på arbetet, i skolan och ute på stan inte frivilligt avslöjar sitt judiska ursprung. Han begagnar konsekvent sitt icke-judiska efternamn, vilket han ber reportern att inte avslöja. Han skulle inte drömma om att vandra gatan fram iförd vare sig kippa, Davidsstjärna eller T-shirt med hebreiska bokstäver. Och när han nyligen reste till Israel lät han omgivningen veta att resmålet var ett helt annat. Schechner berättar att han och hans vänner, när de talar om ”judiska” företeelser som synagoga eller kashruth, använder sig av kodord. Kamouflaget fungerar emellertid inte alltid. Schechner berättar hur han för en tid sedan, i en tunnelbanevagn, blev ansatt av någon som såg ut som en uteliggare och som frågade honom om den ”judiska situationen.” - Varför frågar du mig om det? Jag är svensk, svarade Schechner. Den enda kommentaren blev: - Behandla palestinierna hyggligt. Så muttrade han någonting om att jag hade en judisk näsa. Schechner, vars farfar kom till Sverige i början av 1900-talet, säger att han, tills för tre år sedan, var djupt rotad i det svenska samhället, men inte längre är så säker på att judarna har en framtid i landet. - Jag har svårt att acceptera tanken att det skulle finnas antisemitism här, säger han. Men jag har ännu svårare att förlika mig med den ovillighet som svenska myndigheter visar med att ta itu med rötterna till det hat som riktas mot de judar som bor här. Man beräknar att omkring 18.000 judar bor i Sverige. Cirka 5.500 av dessa är registrerade medlemmar av Stockholms judiska församling, 1.800 återfinns i Göteborg och 1.200 i Malmö. De återstående tillhör inte någon organiserad församlingsgemenskap. Det är svårt att se en uppenbar antisemitism i Sverige. En rapport från EU´s Monitoring Center on Racism and Xenophobia (som först lades på hyllan och senare publicerades) nämner isolerade incidenter av fysiska övergrepp på judar. Enligt de rapporter som samlats under 2003 vid Israels Forum to Coordinate the Struggle Against Anti-Semitism, är de skador som åsamkats judisk egendom ganska lindriga - som flaskor slängda mot synagogor eller hakkors målade på judiska kyrkogårdar. Ändå påstår judar boende i Sverige att de, liksom deras vänner och en majoritet av de judar de känner, nu är extra försiktiga när de vistas ute bland folk. - De flesta av de brott som begås mot judar är impulshandlingar, säger forskaren och medlemmen av judiska församlingen, Mikael Tossavainen. Om folk ser en jude reagerar de, oftast med verbala angrepp och i sällsynta fall också med fysiskt våld. Anders Carlberg, ordförande för Göteborgs judiska församling uppger att, ”när man vistas i en ny och obekant omgivning får man vara försiktig med att tala om vem man är; där kan finnas en muslim närvarande, eller någon från yttersta vänstern.” Carlberg menar att svenska judar nu upplever hur den gamla försiktigheten åter gör sig påmind. - Först på 80-talet började judarna känna en stolthet över sitt ursprung, då det svenska samhället genomgick en process av ökad öppenhet för mångkulturalism, säger han. Men saker och ting har förändrats under de senaste två åren och nu är det många som återigen föredrar att ligga lågt med sitt judiska ursprung.” Som Carlberg ser det är de förhållandevis få fysiska angreppen mer ett tecken på att denna policy lyckats, än att hoten skulle vara mindre allvarliga. - Rädslan att bli överfallen är överhanden hos judar i Sverige idag, säger han. Dagen efter att vi intervjuat honom blev hans son, med tre vänner, attackerade på en restaurang i Malmö av ett muslimskt ungdomsgäng, men klarade sig utan skador tack vare polisens ingripande. Den svenska säkerhetspolisen är den enda organisation i landet som registrerar incidenter med antisemitiska förtecken. År 2002 registrerades 131 sådana fall, men den övervägande majoriteten handlade inte om hot till liv och lem, utan om verbala hot, hatfyllda mail eller mindre skador på egendom. Säkerhetspolisen avslöjar inga detaljer om de misstänkta förövarnas identitet. - Det skulle inte förvåna mig om det visar sig att de flesta av angriparna, kanske upp till 80% av dem, är muslimer, säger Lena Posner-Körösi, ordförande för Stockholms judiska församling. Talesmän för de samlade judiska församlingarna i Sverige betonar att de anser bara några få procent av Sveriges 400.000 muslimer som utgörandes ett hot. Tossavainen menar att ”riskgrupperna” bland dessa i huvudsak utgörs av människor vars bakgrund innehåller en eller flera av följande faktorer: religiös fanatism, ung ålder och med ursprungsland i Nordafrika – eller den övriga arabvärlden. Alla vädjanden till regeringstjänstemän i Sverige om att ingripa mot företeelsen, eller åtminstone erkänna dess existens, har hittills klingat ohörda. Landets politiker har vant sig vid att behandla antisemitismen som en del av ett större problem. - Närhelst de i ledande ställning beslutar sig för att göra någonting åt antisemitismen, så buntar de alltid ihop den med islamofobi och homofobi, säger Lena Posner-Körösi. Personligen har jag inte ens klart för mig vad islamofobi är, och vad som skulle skilja den från traditionell fördomsfullhet. Men detta obeaktat kan jag inte förstå denna absoluta vägran att skilja de tre åt. Enligt min mening är var och en av dessa företeelser unik och kräver att få behandlas och diskuteras var för sig. - Det förvånar mig inte att svenskarna förhåller sig skeptiska till judarnas anklagelser, säger Tossavainen. De har helt enkelt fjärmat sig från det som försiggår inom förorternas stora muslimska grupper. I oktober i fjol publicerade Föreningen mot Antisemitism i Sverige – grundad på 80-talet av den förre vice statsministern Per Ahlmark – en rapport författad av Tossavainen, vilken gav en översikt över antisemitismen bland muslimska invandrare, sedd ur olika synvinklar. Motstånd mot undervisning om Förintelsen Rapporten utlöste åtskilliga reaktioner i svenska media, och då i huvudsak för de intervjuer som Tossavainen genomfört med ett tjugotal lärare i Stockholm, Malmö och Göteborg. De flesta klagade på att de stötte på motstånd från vissa av sina muslimska elever när de försökte undervisa om judendomen eller Förintelsen. - Lärarna uppgav att de hade intrycket att eleverna fått sina negativa uppfattningar av judar hemifrån, från andra släktingar eller från muslimska media, säger Tossavainen. Han uppger att han är förvånad över det motstånd mot rapporten som uttryckts från ledande muslimskt håll, där man ändå erkänner att frågan utgör ett problem. En del ledande personer, säger han, rättfärdigar hatet mot judar. Och de är infödda svenskar. Den 20 oktober publicerade den välrenommerade tidningen Dagens Nyheter en artikel skriven av islamisten Jan Samuelsson, som skrev att det inte finns någon anledning att förvänta sig att araberna skall upphöra med sitt judehat så länge som judarna ockuperar deras land. - Muslimer som försöker få utlopp för sina frustrationer på Israel möts med förståelse i det svenska samhället, säger Carlberg. Det budskap som förmedlas här är att Israel inte är att betrakta som en vanlig demokratisk eller västerländsk stat, utan snarare som en problemstat. Förra året publicerade Carlberg och Posner-Körösi - tillsammans med representanter för organisationer engagerade i svensk-israeliska relationer och kampen mot antisemitism - en gemensam artikel i en av Sveriges större dagstidningar. I den hävdade de att det, som ett resultat av den ensidiga rapportering som förekommer i svenska media om händelserna i Mellanöstern, uppkommit en dramatisk ökning av uttryck för antisemitism i det svenska samhället. Dr Henrik Bachner vid Lunds universitet, som under de senaste 20 åren studerat antisemitismen i Sverige, säger att rapporteringen om Israels ageranden i territorierna inte skapar antisemitism, utan väcker och intensifierar en redan existerande latent sådan. Det handlar inte om en ny form av antisemitism, säger Bachner, utan om en antisemitism i vilken det nya är att den kommer från grupper som här annars inte betraktas som antisemitiska. - Vad dessa grupper anbelangar så är den offentliga debatten om vad som pågår i Mellanöstern det enda forum i vilket man fritt kan uttrycka anti-judiska åsikter, under täckmantel av kritik mot Israel. Bachner menar att i de flesta fall så håller sig kritiken av Israel inom den godkända debattens råmärken. Ändå upplever man att det, i vissa fall, är möjligt att skönja tecken på antisemitism invävda i kritiken. De två främsta kriterierna han använder för att spåra dessa tecken är när man gör 1. analoga jämförelser mellan Israel och nazisterna, och 2. använder terminologi från kristen tradition. Ett tydligt exempel på det senare är rubriker av typ ”Korsfästelsen av Arafat,” på en ledare i Aftonbladet - Sveriges mest spridda dagstidning - påskaftonen 2003 då Operation Defensive Shield var i full gång. Samma attityd kom till uttryck i samband med incidenten i förra månaden då den israeliske ambassadören, Zvi Mazel, gjorde åverkan på installationen ”Snövit och Sanningens vansinne” på Historiska Museet i Stockholm. I den våg av reaktioner som följde på händelsen kunde Bachner skönja flera som stämde in på hans kriterier. En var den reaktion som den pensionerade diplomaten Sverker Åström gav uttryck för i en intervju med Svenska Dagbladet. Åström jämförde här Israels krav på installationens avlägsnande med Tredje Rikets försök att censurera uttryck för anti-nazism. Ännu en reaktion var en debattartikel i en annan betydande dagstidning, Nya Dagen, där skribenten Peppe Engberg skrev att ambassadörens handlingar inspirerats av ”Gamla Testamentets hämndlystne Gud.” Den nya utvecklingen, menar Bachner, är ett återuppväckande av den gamla myten om judisk makt. Särskilt märker man det i påståendena om den ”judiska lobbyns” makt och inflytande, som i samband med USA`s beslut att gå i krig mot Irak. - Det mest oroande med detta fenomen, menar Bachner, är dess förmenta relation till antisemitismen eller Förintelsen. Det finns nu en stor grupp akademiker i Sverige som menar att blotta diskuterandet av antisemitism endast tjänar syftet att främja Israels politiska intressen. Bachner hävdar att denna grupp har styrkts i sin uppfattning genom de senaste veckornas uttalanden av ambassadör Mazel, där denne gång efter annan påstått att antisemitismen grasserar i Sverige. - Många som menar att debatten om antisemitism utgör en del av den israeliska strategien har känt stor tillfredsställelse över Mazels uttalanden, avslutar Bachner. Av Amiram Barkat, Ha`aretz, 10 februari 2004 Övers: Per Bergius Källa: SNABBNYTT Nr. 189, 20 februari 2004 från Svensk Israel-Information E-post:info@si-info.org Kommentarer till denna artikel dags att granska umeå - CS  - Danielsson « Föregående sida